Tillbaka till historien

Från undantag och fattigstugor till Ädelreformen

1992

Ädelreformen 1992 var det senaste stora steget i svensk äldreomsorg. Mycket har hänt på vägen från fattigstugor och undantag till ”kvarboendeprincipen” och självbestämmande för de boende.

Ädelreformen innebar en hälsosam helhetssyn på den äldre människan. Inte bara medicinska utan också sociala behov skulle tillgodoses inom vård och omsorg. Man övergav det gamla institutionstänkandet med långvård och ålderdomshem. Särskilda boendeformer för äldre blev ett nytt samlingsbegrepp för bland annat grupp- och servicebostäder och sjukhem. Med egna bostaden som förebild rustade man upp olika boenden och byggde också många nya. Innan reformen hade landsting och kommuner delat på ansvaret för äldreomsorgen. Brister i samordningen bidrog till Ädelreformen där kommunerna fick samlat ansvar för boende, service och stora delar av vården.

”Kvarboendeprincipen”en milstolpe

Redan 1947 så beslutade riksdagen om en stor utbyggnad av ålderdomshemmen. Men idén stötte på hårt motstånd. Med parollen ”hemvård i stället för vårdhem” drev författaren Ivar Lo Johansson framgångsrikt en kampanj mot ålderdomshemmen. Han ansåg att de var vara torftiga boenden ovärdiga äldre människor. Det politiska trycket blev stort och riksdagen ändrade sig. I stället tog man till sig idén om hemvård och enades om en ”kvarboendeprincip”, det vill säga rätten att få hjälp och stöd att kunna åldras hemma. Hemtjänsten lanserades. Först ut var Röda Korset i Uppsala 1950. Fler följde efter och Sverige hade fått en ny yrkesgrupp, hemsamariterna. Än i dag styr ”kvarboendeprincipen” beslut inom äldreomsorgen.

Äldreomsorg kallades tidigare för åldringsvård och var en del av fattigvården. I 1918 års Fattigvårdslag fick kommunerna ansvaret för driva ålderdomshem. Ofta bytte man bara namn på fattigstugan. Vilken eländets plats det kunde vara har många av oss läst om i Astrid Lindgrens bok om Emil i Lönneberga. Där styr och ställer ett elakt fattighjon som heter Kommandoran över de andra stackars vettskrämda hjonen i socknens fattigstuga. Vill man säga något snällt om livet där, var det att man i alla fall fick tak över huvudet.

Backstugor för fattiga

Fattigstugorna kom till på 1800-talet efter att antalet gamla ökat dramatiskt. De som var fattiga lät socknarna – föregångarna till kommunerna – bo i små backstugor där de fick klara sig själva. Det var stugor som låg på mark som man inte ägde själv. Människorna som hamnade i backstugor kallades backstugusittare. Eller så placerades man som inhyseshjon hos den familj som krävde lägst betalt av socknens fattigvård. Om man däremot ägde en gård var det förr vanligt att man bodde kvar även efter att en arvinge tagit över. På sin ålderdom var man garanterad både boende och försörjning på egendomen genom det så kallade undantaget.

Tanken om gemensamt ansvar för äldre har gamla anor. Redan på 1300-talet slog nationella landslagar fast att familj och släkt hade plikten att försörja sina anhöriga.

I dag är Vardaga, som ingår i Ambea-koncernen, en av Sveriges största aktörer inom äldreomsorg med cirka 80 boenden runt om i landet.

Läs mer om Vardaga här.